Kollaborativt lärande beskrivs oftast som en form av kollegialt lärande. Det i sin tur förstås på många olika sätt och kan sägas omfatta allt där lärare sätter sig ner och reflekterar tillsammans. Det råder brist på forskning som tydligt definierar lärares kollaborativa lärande. Därför måste vi, utifrån några olika forskare och dimensioner av begreppet, själva plocka ihop hur vi förstår det.
Prefixet koll indikerar att det handlar om en aktivitet som de aktiva, i det här fallet lärarna, utövar tillsammans, kollektivt. Begreppet laborativt pekar på att lärarna undersöker, prövar och utvecklar undervisningen i relation till elevernas behov (se min lärcykel nedan!). Jag gör en övergripande beskrivning i min Master, kolla särskilt från 2:3: http://hdl.handle.net/2077/63798. Åsa Hirsch definierar i Formativ undervisning hur det kollaborativa alltid utgår från ett undersökande av de egna elevernas behov i lärandet (alltså inte utifrån vad som finns på skolutvecklingshimlen). Här är en bra presentation hon gjort: https://www.hkr.se/globalassets/avdelningar/uppdrag-ab/dokumentation/pres_a_hirsh.pdf.
I Collaborative professionalism lägger Hargreaves och O´Connor en kulturell aspekt på det och menar att kollaboration är ett gemensamt undersökande och utvecklande i en skolas alla processer, en slags skolkultur bortom att dela och reflektera tillsammans. Det centrala i detta är förstås lärares lärande om de egna elevernas lärande. Jag gillar särskilt att lärares kollaborativa lärande utgår från, och är en del av elevernas lärande. Du hittar deras 10 grundsatser i min Master (Se 2.4.1.1).
Man kan också säga att det kollektiva, istället för det individuella, lärandet är ett kännetecken på det kollaborativa. Skolverket uppmärksammar att vi ska sträva efter den typ av kollegialt lärande som inte bara utvecklar lärarens individuella kunskap. För att främja likvärdigheten i elevernas lärande handlar det istället om att hela professionen, det vill säga till exempel alla lektioner i svenska på en skola, ska utvecklas. Skolverket sammanfattar det så här: https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/forskning/kollegialt-larande---individutveckling-eller-skolutveckling. Detta framhåller också Blossing och Wennergren i Kollegialt lärande - en resa mot framtidens skola. Men, de trycker också på att det kollektiva alltid behöver utgå från de egna eleverna och den lokala skolans behov. Lärandet ska vara förankrat i en specifik praktik. När lärare gemensamt planerar och utvecklar undervisning lär de samtidigt. Undersökandet och utvecklandet sker heller inte främst i mötesforum utan mitt i undervisningssituationen. Utifrån en sådan förståelse blir elevernas lärande och lärarnas lärande delar av en och samma process. Eller som en klok lärare jag känner sa: "Elevernas lärande är huvudprocess, vårt lärande (dvs. lärarnas) är en biprodukt." Hargreaves och O´Connor uttrycker det så här: "When teaching together means learning for all."
